"Tack pappa" mumlade jag när jag gick in i lägenheten bärandes på en låda. Jag heter Clara, jag fyller 17 om några veckor. Jag har flyttat till en lägenhet i Sundsvall för jag kunde inte bo kvar hemma. Mitt i mina tankar skakade pappa mig på min axel. Jag tittade bak och såg att han log. "Vad?" Svarade jag, lite kaxigt. "Hoppas du klarar dig nu gumman!" Svarade han och släppte min axel. "Mm." Mumlade jag och släppte lådan på golvet. "Jag åker nu... Men det finns alltid ett rum hemma om du vill komma tillbaka! Vi kommer sakna dig!" Sa pappa. Jag såg att han ville att jag skulle följa med hem. Men jag har bestämt mig. "Det är inte mitt hem längre" Muttrade jag. Jag har totalt tappat respekten för honom efter vad som hände med min mamma. Hon dog när jag var 10, när hon flög tillbaka från London. Jag längtade och längtade hela natten men hon kom aldrig. En månad efter det kom pappas nya flickvän, vilket förändrade allt. Hon slog och skrek åt mig när pappa var på jobbet. När jag hjälpte med disken, för jag ville att hon skulle acceptera mig, fräste hon åt mig och nöp mig. När jag skrek till nöp hon mig igen. Då sprang jag alltid upp till mitt rum och skrev ned mina tankar på papper. Dagen därpå har jag alltid kastat iväg de i vinden som pappersflygplan. Och det har jag gjort för att jag vill att min mamma ska veta hur jag har det. Jag är säker på att hon läser vartenda ett, och hon kommer snart göra något åt det. Men nu måste jag sluta dagdrömma. Jag öppnade första lådan och började packa upp. "Det här kommer ta tid, men jag kommer bli klar!" Sa jag för mig själv när jag ställde vasen på fönsterbrädan.

 

Efter ett par timmar låg väldigt mycket framme, förutom de stora sakerna. Det ska jag ta fram ikväll. Men nu är jag trött och svettig, så jag tar på mig mina skor och går ut. Jag tar en runda i kvarteret för att vänja mig med omgivningen. Det går förbi en lång kille med blont hår, och solglasögon. "Hej!" Vinkar jag glatt. Han log ett fejkat leende och fortsatte gå. Jag tittade efter honom men ryckte sedan på axlarna. Han kanske var stressad. Jag fortsatte gå och sa glatt hej till folk, då jag var på riktigt glatt humör.

 

En timme senare var jag på väg hem. Då ser jag den blonda killen igen, på hans balkong. Han bodde bredvid mig. "Hej!" Sa jag och vinkade. Han mumlade ett hej och reste handen något. Jag bestämde mig då för att hälsa på honom på riktigt. Jag gick rakt fram till staketet och höll handen framför honom. Han tittade på mig och sedan på min hand. Han tog den i sin hand och tittade på mig. "Clara. Jag är din nya granne!" Sa jag och log. "Trevligt. Jag heter Kevin." Sa han och släppte min hand. Jag nickade, och tittade på honom. "Då.. Ses vi antagligen." Sa jag och log ett bredare leende. "Visst!" Sa han och log." Jag vände mig om och gick in i mitt hus, och var glad tills jag kom på att jag måste fortsätta packa upp.

 

Nästa morgon vaknade jag av solen som sken in i mitt rum. Jag ställde mig upp, och gick fram till garderoben och plockade fram lite kläder. Jag tog fram en klänning som går till höfterna och var mörkblå och svart. Jag borstar igenom mitt blonda hår med rosa toppar och sminkar mig. Efter det tar jag ett glas juice, men direkt efter jag fyllt på det knackar det på dörren. Jag småjoggar nyfiket till dörren och öppnar den. Där står Kevin.

-------------------

Nu tackar jag för första delen av Perfekt. Mer kommer ikväll, skriv om ni vill ha längre eller kortare, eller skriv bara vad ni tycker!

Byebye!:)